Kärlek

Sitter just nu o tittar på min lilla äskling som ligger i korgen nedanför. Jag svämmar över av kärlek till det där lilla livet o det är helt otroligt att man bara kan sitta o titta honom. Tänk att jag kan bli så blixtförälskad i ett litet djur o ha så svårt att bli det i en människa. När djur ligger så där o sover så vill man ju bara på o känna på dom, det är så svårt att låta bli o ibland går det inte att hejda sig... pill, pill, känna, snusa, nosa, pussa o så har dom ju vaknat! Då känner man sig ju skittaskig men man kunde ju bara inte låta bli. Ibland får jag sån där "krama skiten ur" känsla, då blir jag bara så där att jag skulle vilja krama hur hårt som helst, liksom för att en vanlig kram inte är tillräckligt o ger inte nog med "kram". Ja, ja över till annat men sånt här får ni nog tåla en del av för det lär ska komma mer.

Harry var inte chippad när jag fick honom så det skulle ju fixas när han fick andra vaccinationen. Vi tog sålunda kusin (numera kallad "Moster") med oss o åkte till veterinären. Oj vad roligt det var...en stund. Fanns ju hur mycket som helst att nosa på efter alla andra som varit där. Men så kom ju stunden när vi fick komma in till Sören då. Det bra med en liten hund i det här läget är ju att lyftet upp på bordet går så smidigt. Har ju mest haft lite större hundar så jag vet vad det innebär att lyfta en cementklump med spretande ben på. Jag föstår inte hur ägare till typ Leonberger beter sig men dom kanske inte behövs lyftas upp. Jag hoppas i alla fall det för ägarnas skull för jag vet mycket väl hur det känns med ryggont. Men hur som helst så skulle han få vaccinationen först, en spruta i nackskinnet o det var inte så himla populärt. Det blev lite bjäbb o yl men det gick ju fort åtminstone. Jag hade ju av nån anledning fått för mig att det här chippet var lite större än det tydligen är. Trodde att det opererades in, alltså att dom skar upp ett litet hål o stoppade in chippet o sen sydde igen. Det var ju totalt FEL! Fram kommer en spruta som är hur grov som helst. Herregud, det var ungefär som dom skulle ge mig en spruta med en dammsugarslang! Harry tyckte nog det kändes så med för han blev ilsken som ett bi med PMS, magont, huvudvärk o gud vet allt. Liten o föga skräckinjagande som han är skrämde han veterinär Sören som släppte honom men chippet hamnade där det skulle i alla fall. Ett smart drag av veterinärkliniken är att ha lite leksaker till salu där. Lilla stackars Harry måste ju få ett tröstpris efter allt det läskiga. Javisst, jag är lika fjantig med honom som jag var med ungarna, fast ungarnas tröstpris hos tandläkaren är gratis åtminstone. Jag fick punga ut med 30 spänn för tröstpriset, en liten grön latexfigur som piper. Dessutom verkade han inte ett dugg intresserad av det där jäkla tröstpriset men se där bedrog jag mig, bara han fick hämta sig lite efter plågoanden Sören så dög den jättebra. Faktum är att den nu är hans absoluta favorit o jag ska någon dag åka o köpa en till som jag kan ha i reserv tills den dag gröningen beger sig till de sälla jaktmarkerna.

Harry med lilla gröna pipen.

Nu ska vi snart ut o kissa så kram till er tills vi hörs nästa gång o skänk en tröstande tanke till alla små gosiga valpar som ska iväg på chippning.

Dopet mm

Namnlistan krymper o krymper o bestämde mig till slut för Viggo. Problem nr. 1 var att vissa (min kära kusin med dotter) kallade honom Harry som var ett av namnen på listan. Problem nr. 2 var att jag med mitt surriga huvud ibland inte kom ihåg vad lillskrutten hette! Problem nr. 3 var att han lyssnade bättre till Harry än Viggo. Så till slut blev det då omdöpning till Harry ändå. Känner mig inte helt nöjd med det men det får väl duga då. Det är ju dessutom ganska roligt när folk ser den här lilla sötnosen o frågar vad han heter. När jag säger "Harry" så får man ganska roliga reaktioner, allt från skratt till gapande munnar (av chock kanske).

Tänk vad man glömmer fort! Hade totalt glömt hur jobbigt det är med en valp. Eftersom jag pga sjukdom har ganska svårt att komma igång på morgonen så blev det ett tvärt kast från att sega runt i nån timme till att kasta sig ur sängen, få på några paltor som ligger i närheten, rusa till toan o med en suck höra parveln skvala i hallen samtidigt. Ja ja ut ändå i kylan o skvätta lite till (inte jag då utan Harry) o sen in för första koppen kaffe o lugna sig lite.

Sen fortsätter då dagen med x antal vändor ut o kissa mm. Otroligt hur mycket av mm det finns i en så liten kropp! Sen blev det då avgränsning av nästan halva vardagsrummet eftersom den halvan började användas som toalett i smyg. Tidningen på golvet sket han fullständigt i (o då menar jag inte att han gjorde sitt mm där utan tvärtom), utan skvättade överallt.

I alla fall kom jag till slut på den briljanta idén att på morgonen struntar jag totalt i vett o etikett o kastar mig ut med Harry iförd morgonrock. Det är väl en syn för gudarna för mina stackars grannar men det funkar bättre i alla fall så dom får stå ut med det tillvidare.

Trots allt besvär den lille vilden medför så överväger ju det fina i kråksången allt som tur är. Han har ju fångat mitt hjärta fullständigt o är "Mannen i mitt liv". Han sover med mig i sängen o frusen som jag är har jag alltid vetekudden med i sängen o den älskar han av nån anledning att tugga på en stund innan vi somnar. Tur den är gammal så det gör inte så mycket om den går sönder. Alla ni som vet den där gosiga doften av bebis som är sååå mysig, valpar har också en sån "bebisdoft". Det medför en hel del sniffande i huvudet på Harry men han verkar inte ha så mycket emot det.

För att berätta lite om Harrys personlighet så är han en väldigt social liten typ. Han är galet glad i människor o vill hälsa o pussa ALLA han ser. Han är inte rädd för hin håle själv o har faktiskt mest träffat stora hundar. Det är ju inte så konstigt förstås med tanke på hans storlek. Hade tom namnet Pi på listan eftersom han var ungefär 3,14 decimeter lång när jag hämtade honom. Han är alltid glad o gör mig glad med. Tyvärr är inte katterna Jamas o Lurvas lika happy över tillskottet i familjen. Jamas är så cool så han bryr sig inte värst mycket. Lurvas är väl den ende som han är lite rädd för, det beror på att han är så avundsjuk så han ger Harry lite tjuvnyp då o då när jag inte ser. Harry är hur snäll som helst, det finns inget ont alls i honom vad jag sett än så länge. Det enda lite jobbiga är att han inte gillar att åka bil. Han står med nosen på min arm o piper, ibland lägger han sig ner men det är inte ofta det händer. Jag hoppas han vänjer sig men jag ska i alla fall gå till bibblan o låna lite hundböcker. Kan väl en del om hundar vid det här laget men alltid lär man sig nåt nytt.



Jamas


Lurvas

Fortsättning följer för nu ska det städas lite här om jag får för Harry, tror liksom inte han vill jag ska hålla på med sånt eftersom han försöker stjäla golvmoppen (önsketänkande finns inte i min vokabulär så det är det inte).

Startar upp

Ja jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta här o skriva en blogg. Men eftersom en nära kär vän tyckte jag skulle göra det så provar jag väl då. Det är väl i första hand tänkt ungefär som en dagbok om min hund Harry men det kommer väl med en massa annat också kan jag tänka.





I augusti dog min förra hund Chirona som jag hade tillsammans med mitt ex. Jag hade väl inte tänkt skaffa hund just nu men det är svårt att vara utan när man haft hund större delen av livet. Det slutade med att annonser på Blocket kollades flera gånger om dagen. Jag hade bestämt mig för en liten hund o till slut dök iaf en annons upp från Valbo utanför Gävle som ligger ca 10-15 mil från mig. Jag ringde o det fanns 2 små pojkar, en brun o en svart, mamman var pudel + papillon o pappan var renrasig papillon. Över telefon sa jag att jag var mest intresserad av den svarta eftersom jag älskar svarta djur.


Jag tog min kära kusin med mig den 9:e februari o drog dit för att kolla in dom små liven. Det vet ju alla att det där "åka o titta" är samma sak som "komma hem med en". Så när vi kom dit o dom små rackarna blev utsläppta för att möta oss blev det ju såklart den sedvanliga ramsan: åhhh, men guuuud vad söt, puss o kram o helst stoppa alla i fickan mm mm.


Efter svår beslutsångest (ja det där med att ha den svarta var liksom inte riktigt aktuellt i det läget) blev det till slut den bruna som då kallades för Teo.


Så helt plötsligt var jag lycklig hundägare igen med en lång namnlista o ett litet, litet knytte i knät.

Ännu odöpta valpen 3 dagar efter hämtningen.