Dopet mm

Namnlistan krymper o krymper o bestämde mig till slut för Viggo. Problem nr. 1 var att vissa (min kära kusin med dotter) kallade honom Harry som var ett av namnen på listan. Problem nr. 2 var att jag med mitt surriga huvud ibland inte kom ihåg vad lillskrutten hette! Problem nr. 3 var att han lyssnade bättre till Harry än Viggo. Så till slut blev det då omdöpning till Harry ändå. Känner mig inte helt nöjd med det men det får väl duga då. Det är ju dessutom ganska roligt när folk ser den här lilla sötnosen o frågar vad han heter. När jag säger "Harry" så får man ganska roliga reaktioner, allt från skratt till gapande munnar (av chock kanske).

Tänk vad man glömmer fort! Hade totalt glömt hur jobbigt det är med en valp. Eftersom jag pga sjukdom har ganska svårt att komma igång på morgonen så blev det ett tvärt kast från att sega runt i nån timme till att kasta sig ur sängen, få på några paltor som ligger i närheten, rusa till toan o med en suck höra parveln skvala i hallen samtidigt. Ja ja ut ändå i kylan o skvätta lite till (inte jag då utan Harry) o sen in för första koppen kaffe o lugna sig lite.

Sen fortsätter då dagen med x antal vändor ut o kissa mm. Otroligt hur mycket av mm det finns i en så liten kropp! Sen blev det då avgränsning av nästan halva vardagsrummet eftersom den halvan började användas som toalett i smyg. Tidningen på golvet sket han fullständigt i (o då menar jag inte att han gjorde sitt mm där utan tvärtom), utan skvättade överallt.

I alla fall kom jag till slut på den briljanta idén att på morgonen struntar jag totalt i vett o etikett o kastar mig ut med Harry iförd morgonrock. Det är väl en syn för gudarna för mina stackars grannar men det funkar bättre i alla fall så dom får stå ut med det tillvidare.

Trots allt besvär den lille vilden medför så överväger ju det fina i kråksången allt som tur är. Han har ju fångat mitt hjärta fullständigt o är "Mannen i mitt liv". Han sover med mig i sängen o frusen som jag är har jag alltid vetekudden med i sängen o den älskar han av nån anledning att tugga på en stund innan vi somnar. Tur den är gammal så det gör inte så mycket om den går sönder. Alla ni som vet den där gosiga doften av bebis som är sååå mysig, valpar har också en sån "bebisdoft". Det medför en hel del sniffande i huvudet på Harry men han verkar inte ha så mycket emot det.

För att berätta lite om Harrys personlighet så är han en väldigt social liten typ. Han är galet glad i människor o vill hälsa o pussa ALLA han ser. Han är inte rädd för hin håle själv o har faktiskt mest träffat stora hundar. Det är ju inte så konstigt förstås med tanke på hans storlek. Hade tom namnet Pi på listan eftersom han var ungefär 3,14 decimeter lång när jag hämtade honom. Han är alltid glad o gör mig glad med. Tyvärr är inte katterna Jamas o Lurvas lika happy över tillskottet i familjen. Jamas är så cool så han bryr sig inte värst mycket. Lurvas är väl den ende som han är lite rädd för, det beror på att han är så avundsjuk så han ger Harry lite tjuvnyp då o då när jag inte ser. Harry är hur snäll som helst, det finns inget ont alls i honom vad jag sett än så länge. Det enda lite jobbiga är att han inte gillar att åka bil. Han står med nosen på min arm o piper, ibland lägger han sig ner men det är inte ofta det händer. Jag hoppas han vänjer sig men jag ska i alla fall gå till bibblan o låna lite hundböcker. Kan väl en del om hundar vid det här laget men alltid lär man sig nåt nytt.



Jamas


Lurvas

Fortsättning följer för nu ska det städas lite här om jag får för Harry, tror liksom inte han vill jag ska hålla på med sånt eftersom han försöker stjäla golvmoppen (önsketänkande finns inte i min vokabulär så det är det inte).